niklaswallner

lite sen uppdatering men som dem flesta vet så var jag med om en ganska otäck krasch under världs cupen i Leogang.

Ja vart ska jag börja egentligen, kan ju börja med att berätta hur kraschen gick till:

Det var på en raksträcka som egentligen var ganska enkel men det hade tårkat upp endel sen jag körde mitt sista tränings åk så det rullade på bra mycket bättre under mitt kval åk men jag tänkte inte så mycket på det.

Iaf i slutet på den här raksträckan så droppade man ner på ett litet stenparti och sen svängde man höger, ingen big deal.

Men jag kom in med lite för hög fart, jag och Robin hade stannat just vid det här droppet när vi gick banan dagen innan och sagt att man skulle ju kunna hoppa långt till vänster så slipper man stenarna men vi insåg att det skulle bli alldeles för tajt eftersom längst ut till vänster i det här jätte lilla stenpartiet så var det ett gäng större stenar som man inte ville landa på.

Föresten så kan man nog inte kalla det ett stenparti, det vara bara några små stenar som man landade på.

När jag kom där i mitt kvalåk så såg jag att innerpinnen låg ner så jag körde så nära den som möjligt och lyckades landa på dem större stenarna och tappade kontrollen, jag försökte bromsa men det gick alldeles för snabbt för att jag skulle få stopp eller få ner farten någonting.

Som dem flesta vet så går allting i slowmotion när man kraschar och det här var inget undantag.

Jag hann registrera att jag var påväg rakt mot en trädunge, och min första tankte var att jag skulle hoppa över styret och göra en kullebytta men då skulle jag antagligen sätt ryggen in i dem där träden så på nått sett hamnade jag bakom sadeln och innan jag enns han reagera så tog cykeln stop mot ett träd och hela min kroppsvikt trycktes ihop mot sadeln.

När man kraschar så fylls man oftast med väldigt stor besvikelse och smärta men man reser sig nästa alltid upp efter åt men den här gången gick det verkligen inte.

Jag kände direkt att någonting var fel, jag försökte sätta mig upp men det gick verkligen inte.

Sjukskötarna var väldigt snabbt på plats och jag tycker att dem gjorde ett väldigt bra och snabbt arbete.
Inom 15 min var jag iväg med helikopter påväg till sjukhuset.

Väl på sjukhuset så kollade dem igen magen och kom fram till att mjälten var spräckt.

Dem två första dagarna på sjukhuset var som en dimma för mig, hög på morfin och lågt blodvärd.

På måndagen så började allt klarna för mig och tro mig jag ville tillbaka in i dimman.....
Mamma och pappa kom ner till mig på Fredagen vilket var väldigt skönt för både mig och Robin.

Jag fick ligga 7 dagar helt stilla på rygg, jag fick ligga på sidan när sjuksköterskorna skulle smörja in ryggen mot liggsår.



Sen fick jag sitta upp till och från i 2 dagar, sen fick jag upp och gå lite.


Torsdag den 1 Juli fick jag och mamma äntligen åka hem.
Då hade jag spänderat 12 dagar på sjukhuset, det kanske inte låter som en långt tid men det känndes väldigt långt!

Nu blir det till att vara lugn i 3 månader sen är det bara att komma igång med träningen och allt inför nästa säsong.

Det var allt jag hade att skriva den här gången.

Ha det gött

mvh/

Niklas Wallner